idaboye

för 365 dagar sedan, åkte jag, mitt i natten hem från hallom. direkt till sjukhuset.

Jag såg på farmor direkt att det var försent. Jag skrek. kunde inte andas. allt blev bara mörkt och kallt.

Jag gick in, sprang ut. fortsatte skrika, gråta, slog.

åkte från sjukhuset till solberg. allt var tomt och kallt.

Jag fick åka hem, krama mamma. lägga mig i sängen.

Se på facebook hur alla fick veta. se sorgen som kom till brunflo.

männsikor ringde, grät. Jag grät med dom. Fick sms, mail. Ingenting kunde hjälpa mig.

Tro inte att jag sket i allt. men det kunde inte hjälpa. Ja ni förstår kanske inte.

Det var min pappa. som lämnade mig för 365 dagar sen. idag.

Varje dag är jobbig. men idag är det ett år. och det är extra jobbigt. Förstår ni ?

Det känns som att det var igår. men samtidigt, så är det en hel evighet sedan jag fick träffa min pappa.

Och det är jobbigt. Det känns i hela kroppen. Ingenting är som det ska. Och jag kan fortfarande inte fatta, efter 365 dagar, att han kommer fan inte tillbaka. Han gör inte det, jag vet. men jag förstår det inte. Jag tror ju att han ska komma tillbaka. Jag vill ju det. Men det gör han alltså inte? Han har inte kommit tillabaka under dom här 365 dagarna, så han kommer nog inte alls.

Men vem vill inse det ? Inte jag. Jag kan inte det.

Den här dagen är extra jobbig. Ja. Och ingenting kan ge mig min pappa tillbaka.

Idag är det 365e dagen, utan pappa i livet.

Hur det känns? Åt helvete. såklart. Vad kan man svara? Ingenting är som det ska vara.

Min pappa skulle ha varit här.

Men det är han inte. och han kommer aldrg mer tillbaka. 
Och jag saknar honom, så mycket att det gör så ont i hjörtat. Och hellst av allt idag, vill jag bara gå och lägga mig, och dra täcke över huvudet, och vakna imorgon. Men livet fungerar inte så. Man måste kämpa. Även när det är som jobbigast. Jag vet det.