Om att känna en sorg så stor.

Idag fick jag äntlige träffa min tjej. Det känns som evigheter sen. men, allt var som vanligt mellan oss. det är det jag tycker är så otroligt skönt med Linnea. mellan oss så flyter allt bara på. lättsamt. behagligt.
Älskvärd.
Nu har jag hunnit äta mat i normal tid också. antagligen för att jag skippade bå tvättning och städning idag.
Imorgon är en bättre dag. om jag inte sitter på Direkten brunflo heladagen. men antagligen ska jag försöka hitta med någon nytta.
Jag kan fortfarande se hur omtyckt den här killen var. eller är. vad säger man när någon gått bort ? 
Döden gör mig rädd, när den inträffar i så unga åldrar. 22 år. det är ingenting. Livet har ju precis börjat när man är 22 år.
Det gör mig rädd. jag kunde inte sova inatt, för tankarn håller mig vaken.
Hans familj. vänner.. fyfan. jag känner deras smärta. Att mista någon man älskar, det är det svåraste med att leva själv.
Tänk att mista sin son. sitt barn. det måste vara en förälders värsta mardröm.
Jag kan inte ens tänka tanken utan att känna sorgen. jajg känner hur jag vill krama hela hans familj, vännerna.
Och d sitter jag här. vet att jag inte kan göra ett skit. det har ingen betydelse vad jag skulle säga till dom, jag känner dom inte ens. men sorgen jag känner med dom.. den är obeskrvlig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0